Bemanningsdirektivet och Uthyrningslagen

Redan på 1980-talet började man inom EU ta fram det som skulle komma att bli Bemanningsdirektivet. Bemanningsbranschen i Europa var – och är – långt ifrån enhetlig, och i många länder betydligt mindre reglerad än i Sverige. Samtidigt rör sig många bemanningsföretag över gränserna. EU-kommissionen ville därför skapa gemensamma regler.

Frågan behandlades i olika instanser, bland annat genom förhandlingar mellan de europeiska arbetsmarknadsparterna. Någon enighet gick inte att nå. 2001 tog EU-kommissionen över initiativet och ett år senare, i mars 2002, lämnade man ifrån sig ett förslag.

Utredningen i Sverige

Formellt heter Bemanningsdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG av den 19 november 2008 om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Som går att utläsa av namnet trädde det i kraft 19 november 2008; dock inte i Sverige. Här tillsatte regeringen först hösten 2009 en utredning under ledning av Birgitta Nyström, professor i arbetsrätt vid Lunds universitet. Utredningen, som blev klar januari 2011, föreslog bland annat att en ny lag om uthyrning av arbetstagare skulle stiftas.

Sedan lades en lagrådsremiss av regeringen 6 juli 2012. I juni samma år hade Europeiska kommissionen givit Sverige en anmärkning för att lagförslag saknades, och hotade driva saken i EU-domstolen. Slutligen infördes Uthyrningslagen, utifrån EU:s Bemanningsdirektiv, som trädde i kraft 1 januari 2013.

Två syften med Bemanningsdirektivet

Bemanningsdirektivet gäller endast för anställda hos bemanningsföretag som hyrs ut till kundföretag. Direktivets definition av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, är att det finns ett syfte att de ska arbeta under kundföretags direkta kontroll och arbetsledning. Detta inkluderar många av dem som kallas konsulter. Bemanningsdirektivet har två syften; att skydda bemanningskonsulterna och erkänna bemanningsföretag som arbetsgivare.

Direktivets likabehandlingsprincip innebär att vissa grundläggande arbets- och anställningsvillkor, som lön, semester och arbetstid, ska vara desamma som vid anställning direkt i kundföretaget. Villkoren i Kompetensföretagens kollektivavtal tillgodoser krav som ställs enligt likabehandlingsprincipen.

Direktivets  begränsningsförbud innebär att begränsningar och förbud mot inhyrning endast får motiveras av allmänintresset.

Artikel 4:1 ska förhindra omotiverade begränsningar för uthyrning

Bemanningsdirektivets ena syfte är alltså att förhindra omotiverade begränsningar av bemanningsföretagens möjlighet att hyra ut sin arbetskraft. Av artikel 4.1 i bemanningsdirektivet framgår att begränsningar av anlitande av arbetskraft som hyrs ut från bemanningsföretag endast får motiveras av allmänintresset. Med allmänintresset menas särskilt arbetstagarnas skydd, krav på hälsa och säkerhet i arbetet eller behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.

Svensk överklagan till EU-kommissionen

Frågan om inhyrning av medarbetare från bemanningsföretag har även uppmärksammats genom de formella klagomål som dåvarande Bemanningsföretagen framförde till EU-kommissionen. De två första gjordes i mars och november 2012. Klagomålen gällde icke-införande och bristfälligt gjord inventering av förekommande illegala begränsningar enligt bemanningsdirektivets artikel 4.2 samt frånvaro av artikel 4.1 i det svenska lagförslaget. Det gjordes gällande att Bemanningsdirektivet inte hade införts i svensk rätt inom angiven tid och att den proposition om Uthyrningslagen som sedan lagts fram var bristfällig. Bristerna bestod enligt Bemanningsföretagen i att artiklarna 4.1 och 10 (som tar upp att lämpliga sanktioner ska införas av medlemsstaterna) i direktivet inte hade införlivats i regeringens förslag. Enligt artikel 4.1 får begränsningar eller förbud mot anlitande av medarbetare som hyrs ut av bemanningsföretag endast motiveras av allmänintresset.

Överklagan om karensregeln

I juni 2013 lämnade Bemanningsföretagen in ytterligare ett klagomål till kommissionen. Klagomålet gällde den så kallade karensregeln. Regeln fanns tidigare i svensk lagstiftning och innebar att en medarbetare som sagt upp sig från sin anställning och tog ny anställning i ett bemanningsföretag, inte fick hyras ut till sin förre arbetsgivare förrän minst sex månader efter att anställningen upphörde. Bestämmelsen fanns i lagen  om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, men upphävdes i samband med att Uthyrningslagen tillkom.

I klagomålet gjorde Bemanningsföretagen gällande att kommuner, regioner och landsting upprätthåller karensregeln vid offentliga upphandlingar, i upphandlingskontrakt och förfrågningsunderlag, trots att bestämmelsen tagits bort i lagen. Det påstods att svenska myndigheters bibehållande av regeln bland annat innebär att de skyldigheter som följer av artikel 4.1 i bemanningsdirektivet överträddes.

Bemanningsföretagen uppmanade Kommissionen att vidta omedelbara och effektiva åtgärder mot Sverige med anledning av underlåtelsen att uppfylla sina skyldigheter bland annat enligt bemanningsdirektivet.

Överklagan om särbehandling

Ytterligare ett klagomål lämnades strax därefter. Det gällde regeln om förhandlingsskyldighet i 38 § medbestämmandelagen (MBL).

Bemanningsföretagen menade att bestämmelsen innebär en särbehandling av bemanningsföretag vad gäller förhandlingsskyldigheten för de arbetsgivare som avser att hyra in personal från ett bemanningsföretag, och som åläggs att förhandla med sin fackliga motpart, oavsett om arbetet är av tillfällig eller kortvarig natur eller om det kräver särskild sakkunskap. Förhandlingsskyldigheten gäller normalt inte om arbetet som ska utföras är kortvarigt och av tillfällig natur eller om det kräver särskild sakkunskap, men det undantaget är inte tillämpligt vid inhyrning av arbetskraft från bemanningsföretag enligt 38 § andra stycket MBL, det så kallade ”undantaget från undantaget”, skriver Bemanningsföretagen i klagomålet.

Den skyldighet för arbetsgivare att alltid förhandla inför inhyrning av personal från bemanningsföretag anser Bemanningsföretagen utgöra en särbehandling och ett hinder som bland annat står i strid med artikel 4.1 i bemanningsdirektivet, som inte kan motiveras. Under alla omständigheter menar man att regeln inte är proportionerlig.

Även i detta avseende uppmanade Bemanningsföretagen Kommissionen att vidta omedelbara och effektiva åtgärder mot Sverige i syfte att förmå Sverige att ändra 38 § andra stycket MBL så att ”undantaget från undantaget” upphävs.

Kommissionen har hittills inte återkommit.