Debatt: Överanställningar blir dyrare än hyrpersonal
Lasarettet i Ystad ska dra åt svångremmen. Målsättningen är att 155 miljoner kronor ska sparas in, exempelvis genom att minska beroendet av hyrpersonal. Kompetensföretagen vill i stället uppmana till gott samarbete med branschen – för patienternas bästa.
I höstas hotades Ystads lasarettet av ett vite på grund av för få vårdplatser, samtidigt som inflödet av patienter ökar under året. Under våren hade medicinavdelningen fått stänga på grund av personalbrist.
Att bromsa inhyrning i ett sådant läge handlar inte bara om bristande patientsäkerhet, utan även om att lägga sten på börda för de direktanställda.
I modern tid har vårdpersonal nästan alltid befunnit sig i ett system med enbart en arbetsgivare, det offentliga. När en dominerande aktör på det här sättet bestämmer förutsättningarna, skapas inte bara obalans mellan utbud och efterfrågan, utan även kvalitetsproblem och köbildning. Precis de symptom som svensk vård karaktäriseras av.
Med ökande kompetensbrist har de offentliga arbetsgivarna framgångsrikt beskrivit att vårdens problem består i ”beroende av bemanning”. Inhyrning ger regioner och kommuner vårdpersonal till glesbygden, specialister vid behov och vakanser fyllda vid exempelvis semestrar, vidareutbildning, vab och sjukdom.
För att vården ska bli ”oberoende” av konsulter krävs det att regionerna har ett mått av överanställda. Detta skulle dock innebära ett oerhört höga kostnader, om dessa personer ens finns att tillgå. Det finns alltid en kostnad för personal, och inhyrning är en kostnadseffektiv strategi för att öka vårdens kapacitet, effektivitet och kvalitet.
Det offentliga är givetvis i sin fulla rätt att sätta regler för hur de bemannar. Men målen för vårdens kompetensförsörjning måste vara mer praktiska och högre ställda än en nollvision för inhyrning. För patienternas, och den egna personalens skull.