Reformen av AF var nödvändig
Borde L sagt stopp? Nej – politikerna borde ha styrt, följt upp och rensat bort de som inte levererar.
I dag säger arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) i SVT att reformen med fristående matchningsleverantörer var ett ”experiment” som aldrig borde ha genomförts – och att politiken nu borde rulla tillbaka den.
Det är en allvarlig slutsats. Men den bygger på en förenklad bild av både reformen och den forskning som ofta åberopas som bevis.
- Ja – det finns problem i systemet.
- Ja – det finns leverantörer som inte borde ha fått vara kvar i systemet.
- Men nej – det betyder inte att fristående matchning som modell är misslyckad.
1. IFAU har inte utvärderat effekten av att faktiskt delta i fristående matchning
Den IFAU-studie som ofta används som huvudargument mot fristående leverantörer utvärderar inte effekten av att ta del av tjänsten – utan effekten av att randomiseras till möjligheten att göra det.
I praktiken innebär det att:
- Nästan en tredjedel av jämförelsegruppen (som skulle få Arbetsförmedlingens insatser) ändå tog del av Rusta och matcha.
- Samtidigt fick bara 58 procent av den grupp som randomiserades till fristående matchning faktiskt tjänsten.
Detta problematiseras inte tillräckligt av IFAU:s rapport – trots att det i praktiken gör det omöjligt att dra säkra slutsatser om effekter.
2. Kostnadsjämförelserna är missvisande – och gynnar systematiskt myndighetens egna insatser
IFAU:s slutsatser om att fristående matchning skulle vara ”dyrare” bygger på kostnadsuppgifter som inte är jämförbara.
Några exempel:
- Leverantörernas ersättning inkluderar alla kostnader (personal, lokaler, IT, administration etc.).
- Arbetsförmedlingens egna insatser saknar i flera fall fullständiga kostnadsposter – och redovisas ibland som nollkostnader.
- Arbetsmarknadsutbildningar beräknas i studien till i snitt 5–8 dagar, trots att de i praktiken pågår i 6–12 månader.
Detta snedvrider hela kostnadsbilden och gör jämförelserna djupt problematiska.