Bättre kompetensförsörjning ökar produktiviteten i vården – Kommentar till SKL:s ekonomi­rapport 2018

SKL:s ekonomirapport 2018 visar att kostnaderna för kompetensförsörjning av vården ökar, och att det ligger ett flertal faktorer bakom det: fler avlastande medarbetare anställs, ob-tillägg för kvällar och helger ökar, lönesatsningar pågår för undersköterskor, sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor och fler medarbetare får lön under specialistutbildningen. Slutligen ökar kostnaderna för inhyrda medarbetare.

I rapporten framkommer det att kostnaderna för kompetensförsörjning behöver bedömas mer samlat. De olika satsningarna på kompetensförsörjning behöver bedömas utifrån vad som ger mest vård för pengarna och enklast kan bidra till att höja vårdens produktivitet. En oroande tendens som nämns är att produktiviteten inom psykvården verkar minska. Samtidigt konstaterar SKL att en förutsättning för att finansiera och kompetensförsörja vården är att produktiviteten ökar framöver.

Rätt kompetensförsörjning kan bidra till en mer effektiv vård. Duktiga inhyrda läkare och sjuksköterskor kan till exempel se till att befintliga vårdcentraler och sjukhusavdelningar kan leverera mer vård för pengarna och ta hand om fler patienter. Att öka vårdens produktivitet är också ett mått som fler kan samverka kring och bidra till. Ett mål om att öka vårdens produktivitet med rätt kompetensförsörjning kan även rekryterings-, omställnings- och bemanningsföretag bidra till, och borde istället ersätta målet om oberoende.

Vården behöver ha en del rörlig arbetskraft – ofta är de inhyrda konsulter, läkare och sjuksköterskor som täcker upp vid vakanser, varierande vårdbehov och tillfällig frånvaro. Konsulter ger när de är rätt upphandlade en värdefull avlastning som är kostnadseffektiv och ser till att patienter får sina vårdbehov tillgodosedda. Inhyrda läkare träffar i snitt 2–3 gånger fler patienter än läkare som är anställda av landstinget. För att vården ska bli ”oberoende” av konsulter krävs det att kommuner och landsting har för många anställda hela tiden – endast då kan såväl korta som långa vakanser täckas och specialister finnas till hands då de eventuellt behövs. Detta skulle dock innebära ett resursslöseri som ingen vill ta ansvar för, än mindre betala för. Om dessa personer ens finns att tillgå (utbildade, legitimerade, erfarna, specialiserade) så finns det för stora brister hos arbetsgivarna för att de ska vilja vara direktanställda vikarier.

Det behövs därför ett bättre mål för kompetensförsörjning i svensk vård och det kräver samverkan också med kompetensföretag, som är specialister på kompetensförsörjning. Landstingen måste ta hjälp av experter och bygg långsiktiga samarbeten som säkrar vårdens kompetensförsörjning istället för att blint styra mot ett mål som redan idag framstår som feltänkt och orealistiskt.